frustration..

Jag blir så fruktansvärt frustrerad

Jag vet att större delen av min familj tycker att jag bryr mig för mycket.. Att jag låter andras nederlag påverka mig själv. Men det tror jag faktiskt inte på så mycket längre, jag tror att jag har hittat en ganska bra gräns, sen betyder ju inte det att jag inte bryr mig alls! Det är självklart att jag blir ledsen över att se när de närmsta människorna mår dåligt, det skulle jag aldrig vilja vara utan.. Sen att ingenting blir bättre av att jag går runt och deppar, det köper jag, kanske där jag har ändrats..?

Men jag blir ledsen av att prata med min underbara, bästa, finaste pappa och höra allt mindre och mindre hopp i hans röst. Jag blir frustrerad över att veta att det finns absolut ingenting jag kan göra för att få honom att må bättre.

Om han bara kunde förstå att han förtjänar det bästa!

Jag behöver min underbara pappa och jag behöver att han lever ett underbart liv!

Och nej, det här betyder inte att jag går omkring och är ledsen hela tiden,
men det är klart som korvspat att jag har tankar som dessa

kände mig bara tvungen att få ut dom på något sätt..



..jag är rädd..