Lycka?

Lycka, vad är det egentligen?

När kan man kalla sig lycklig? Måste allting i ens liv kännas perfekt? Eller hur många procent i ens liv måste vara bra för att man ska kvalificeras som lycklig?

Jag har för första gången i mitt liv haft en liten känsla i magen om att det här kommer bli bra det här! Att min framtid kan se ljus ut! Det är häftig och mycket skrämmande känsla..
Om det är något som jag lärt mig utav min uppväxt så är det att om man nån gång har någon som helst positiv förväntning, då händer det något hemskt. Jag kan räkna upp massvis med tillfällen då detta hänt.
Nu ser jag fram emot något stort, min framtid.. Vad kommer hända för att fördärva det? Som sagt, det är läskigt..

Jag tänker ofta att jag måste ha någon sorts psykisk störning, hade ju inte varit den första, eller andra, i släkten som haft det och det hade ju förklarat varför jag är som jag är.. Men jag har börjat lära mig att jag nog är ganska så normal.. Vilket medför att jag inte har något att skylla på. Men om dumma saker har hänt i ens liv ganska så ofta var gång man sett fram emot något, sedan man var 12 år, så blir det nog rätt lätt att man slutar se ens framtid som lycklig, man slutar göra livslånga planer och man försöker direkt eller indirekt göra ens liv mer problematiskt än vad det egentligen är!

Men jag ska göra mitt bästa. Jag ska vara lycklig. Jonas förtjänar verkligen det, han är ju så bäst!

/Lisa, som är rädd som attans